Minus, jag och Jonas åkte till Göteborg för att gå på hundmässa idag. Så mycket folk, otroligt många och olika hundar.
Vissa jättelugna och glada, andra skälliga, upphetsade, stressade, nervösa. Även hundarna hähä
Minus skötte sig kanon. Visst, han typ drog sig fram över golvet (halkade, kanade fram på den väldigt glatta ytan av upphetsning av alla intryck) men var i övrigt riktigt skötsam. Skällde inte, gnällde inte mer än när vi stod en bit ifrån alla hundar, kissade duktigt på rastplatsen, åt lite mat och drack vatten när vi gav honom utanför Gothia Towers, vilade litegrann när vi kikade på The next Lassie, tog ett fint foto på honom för tävlingen Göteborgs Charmigaste Hund.
Vi är så sjukt stolta över vad vi åstadkommit med honom på drygt 4 månader!

Övrigt om hundmässan: Många hundägare var tillmötesgående och helt ok med att Minus hälsade på deras hundar. De som ställde ut hundar i montrar var dock generellt rätt otrevliga. De som inte hade hundar i montrarna hälsade knappt, upplevde ibland att vi blev helt ignorerade. Inte ok. Vi hann inte se mycket av uppvisningarna som var, gillade inte alls att det var så rörigt, svårt att hitta rätt eller ens veta var på kartan man befann sig.

Vi kom iallafall hem nöjda och glada, med 2 nya kammar till Minus, lite provpåsar av olika foder som vi förmodligen inte kommer ha nytta av, lite gratis tuggsaker och såklart - en vansinnigt trött Minus.

Idag har vi varit förlovade i exakt 7 månader. Tiden går så vansinnigt fort.
Men jag har inte berättat för många vad vi gjorde när vi bytte ringar och var vi var.
Det här är den tvättäkta sanningen om våran förlovning.

Som säkert dem flesta par ville vi göra något unikt och speciellt på våran förlovningsdag. Ringarna hade vi redan fått hem, med både gravering på insidan och utsidan. På utsidan på min ring står det "JONAS" och på Jonas ring står det "AMANDA". Inuti ringen ville vi ha något personligt, som symboliserar våran kärlek till varandra. Inuti står det likadant i båda ringarna: "Finfini <3 2014-02-01". Ordet, eller smeknamnet "Finfini" kom till för ungefär 4 år sedan, av en söt liten slump, när vi letade efter sevärda filmer som skulle gå på tv runt jul. När vi blev nyfikna på att se Finding Neverland, skulle jag sätta en påminnelse på telefonen och T9-funktionen på min dåvarande mobil, ville få "Finding" till "Finfini" vilket vi tyckte var så sött att vi började kalla varandra för just "Finfini". 
Det roliga är att vi än idag inte har sett Finding Neverland, och att vi säger Finfini till varandra oftare än vad vi kallar varandra för "älskling". 

Vi ville som sagt göra någonting fint på våran dag. Speciellt jag. Spånare som vi båda är pratade vi flera månader i förväg om vad vi skulle kunna göra på den stora dagen. Vi började prata om att åka iväg över en helg till typ Göteborg, äta på någon fin restaurang och byta ringarna på någon plats med vacker utsikt. Sedan skenade drömmarna iväg och vi börja prata om att åka utomlands och göra värsta grejen av det. 
Vi må vara drömmare, men vi är även sanna realister när det väl gäller. Speciellt ekonomiskt...

Jag satte mig vid datorn dagen innan vi skulle förlova oss, researchade, läste på forum, i flera timmar, och hade en färdig plan dagen efter. Jag var otroligt nöjd och Jonas hade ingen som helst aning om vad jag hade kokat ihop!
Planen var att jag skulle bjuda på frukostbuffé på ett fik i Vara. Vi skulle sedan åka till Ljungskiles Friluftcenter Norra Fjället, och gå en vandringsled med norrländska influenser, vilket jag tyckte lät underbart. Vacker utsikt skulle väntas där och planen var att vi skulle byta ringarna där någonstans. Efter det skulle vi åka till Villa Sjötorp på After Noon Tea, vilket lät väldigt mysigt, och senare på kvällen käka på någon fin restaurang som jag hade hittat, kommer inte ihåg vilken.

Men så blev det inte riktigt.
Pirriga som vi var både jag och Jonas kom vi iväg i tid på lördagmorgonen. Vi åt frukostbuffé på Esti, vilket var helt okej, men inte så episkt som jag hoppats på, tyvärr. Men nöjda som vi ändå var, bad jag Jonas gå och sätta sig i bilen. Jag gick in på närmaste affär och köpte lite smått och gott som vi skulle äta uppe på Norra Fjället, lite risifrutti, frukt, dricka m.m Sen bar det av till Norra Fjället.
Åh, vad taggade vi var när vi väl var där uppe, Jonas blev kanonglad att jag hade hittat ett sådant ställe. Det var bara en liten detalj jag tydligen hade missat:
Det var under den tiden av året ingen vandringsled, utan ENBART skidspår. 

Oj, helvete, vad besviken jag blev på mig själv. Kommande timme var allt annat än romantisk. Jag surade så in i helvete för att jag kände mig så vansinnigt misslyckad som förlovningsarrangör, Jonas försökte febrilt hitta något annat vi kunde göra. Vi bråkade en stund, för att jag tyckte att hela dagen skulle gå åt helvete, medans Jonas försökte behärska sig att inte gå hem. Typ..

När det hade gått ungefär en timme efter mitt utbrott, svek jag mitt (vad jag kan minnas) ganska långa tobaksuppehåll och köpte cigg. När vi båda hade rökt och lugnat ner oss lite, gjorde vi ett sista försök att försöka få dagen minnesvärd.
Vi googlade båda runt en stund på mobilerna, och hittade tillslut något vi kände oss nöjda med. 

Vi skulle åka till Björnerödspiggen, Bohusläns högsta punkt.
Lite mögig väg dit, dåligt skyltad, men vi hittade dit!
Jag var fortfarande ganska besviken på mig själv när vi kom dit, men försökte tänka på att jag inte ville att dagen skulle gå till spillo p.g.a min oförmåga att lyckas göra förlovningsplanen vattentät.
Vi började bestiga berget, tufft ska jag säga, pulsande i minst 2 dm snö, men återigen väldigt taggade på att få göra något utöver det vanliga. Svettiga och glada över att vi lyckats ta oss upp så högt, pulsade vi fram till utsiktstornet och klättrade upp. 
Antiklimax nr 2 den dagen. Det var disigt/snöigt, så någon magnifik utsikt blev det dessvärre inte. Men vi var på bra humör nu ändå, vi hade ju faktiskt gått upp på Bohusläns högsta punkt för att byta ringar!

Nedanför utsiktstornet fanns en liten grillplats med vindskydd, ni vet en sån där liten söt träsak med tak man kan sitta under. Inne i skjulet fanns några stubbar man kunde sitta på. Så vi satte oss på varsin stubbe mittemot varandra.
Jag föreslog att vi skulle ge varandra förlovningslöften. Spralliga och oseriösa först, eftersom båda tycker det är väldigt kul att fucka upp situationer som "kräver" extrem romantik och allvar. Men efter en stunds flummande bytte vi ringar med några fina ord till varandra. Get ready for: Antiklimax nr3. Min ring var för liten.
Kunde inte ha på mig den, då ringfingret ströps och blev blålila. Men vi satt och myste, och pussades en stund, nu var vi ju förlovade, trots en dag som kunde slutat i katastrof (enligt mig)!
Jag berättade för Jonas att jag hade velat lära mig en låt på gitarr och sjungit den för honom. Klyschigt osv osv men jag hade haft texten till "Aldrig ska jag sluta älska dig" på hjärnan i någon vecka och ville på något vis få ur mig att jag verkligen känner för den låten, att lyriken bekräftar mina känslor för Jonas. "Men sjung den nu då!" sa Jonas, när jag frågade om han kunde texten, vilket han inte kunde. Jag var väldigt generad inför att sjunga en sång helt a capella för Jonas, men han lyckades tjata till sig detta iallafall, med villkoret att jag skulle få sitta med ryggen vänd mot Jonas.

Det började snöstorma utanför vårat lilla vindskydd och det började så smått skymma, men vi ville sitta ett tag till.
Jag började fnissa varje gång Jonas sa att jag skulle börja sjunga, kände mig så löjligt generad men ville samtidigt få ur mig texten, det kändes som att det var precis rätt läge.
Jag lyckades sjunga första meningen "Livet är en gåta" rätt rent, men blev så rörd att jag började gråta när jag skulle avsluta första frasen "du är gåtans svar" och grätsjöng mig igenom hela låten. Jonas satt på sin stubbe, kramade mig bakifrån, lika rörd som jag av situationen och grät genom hela låten han med. Det är nog ett av de mest romantiska ögonblicken i mitt liv.

På vägen hem satt vi och pratade om hur vi ville att året skulle bli ihop. Vi åt sedan en god middag på Phasa Thai i Trollhättan och åkte sedan hem. Dagen blev helt annorlunda emot vad jag planerat, men det är så typiskt oss, så typiskt våran styrka:
Vad som helst kan hända i ett förhållande, men det blir verkligen vad man orkar kämpa för!

Det har gått 7 månader sen vi förlovade oss. Jag är lyckligare med dig nu än någonsin. Jag är så otroligt jävla lycklig över att jag får vara med världens finaste kille varje dag, att min dröm-man älskar mig lika mycket tillbaka. 
Att jag alltid kan prata med dig om allting. Att du tål mina sämsta sidor och att du älskar mina bästa sidor. 
Du är mitt livs kärlek, Jonas. 
Jag är din för alltid. Jag kommer alltid att vara din finfini. 

För drygt 2 år sedan misstänkte jag att jag hade gått in i en depression. 
Jag visste varken ut eller in, visste inte vem jag var, vad jag ville göra med mitt liv, om mina höga drömmar betydde guld eller vatten. Jag var ledsen, arg, irriterad om vartannat, vilket naturligtvis påverkade både mig och Jonas väldigt negativt. Kände jag inga negativa känslor var det tomt. Obehagligt tyst i huvudet. Självkänslan i botten, och inga framtidsvisioner överhuvudtaget. Jag visste ingenting.
Till slut pushade Jonas mig att söka hjälp hos en psykolog i Grästorp. 
Gick nog bara dit 2-3 gånger allt som allt. För när jag satt i väntrummet inför andra besöket hade jag helt random tagit ett lösnummer av Topphälsa, som jag hittat i en av tidningsställen. Bläddrade först förbi artikeln om HSP, men fick ändå för mig att läsa den. Någonting tilltalade mig, men jag kände mig inte helt hundra på om jag kände mig träffad eller om jag rent av VILLE känna mig träffad. 
Jag sökte om HSP på google när jag kom hem, gjorde webbtester och läste fakta om detta faktiskt väldigt vanliga karaktärsdraget.

Inför mitt tredje besök hos psykologen var jag så otroligt säker på min sak att jag gick in, sa till psykologen att jag hade hittat mitt problem, och att jag på sätt och vis hade funnit mig själv, genom en artikel i väntrummet. 
Det känns så slumpartat nu 2 år senare, som att ödet eller någon högre makt såg till att jag fann den artikeln.
För den hösten upplevde jag ett enormt genombrott inom personlig utveckling hos mig själv. 
Upptäkten gjorde att jag både älskar och hatar att jag är en HSP. En stark-skör person, sensitivt begåvad. 

Då jag läste att HSP kan vara ett ärftligt karaktärsdrag, och eftersom mamma och jag (nu när jag är i vuxen ålder) har så vansinnigt lätt att relatera till varandras känslor, temperament och tankar, bad jag mamma göra samma tester som jag. Mycket lite förvånande "diagnostiserade" vi även mamma som högkänslig. Och även mormor!
Starka gener i den här familjen!

Några månader efter mitt genombrott började Jonas fundera. Även han har väldigt skarpa karaktärsdrag, men av någon anledning såg vi inte det uppenbara direkt. Att han också är HSP. Inte av samma smärtsamma grad som vi i Skogsund/Mattsson-familjen, men definitivt tillräckligt för att kalla sig högkänslig.

Egentligen så är det föga fövånande att så många bara inom min familj är sensitivt begåvade. Enligt de flesta faktakällor jag läst, så är 20% av hela världens befolkning högkänsliga. Pretty amazing!

Några läsvärda länkar, om HSP i stora drag (tänker i ett senare blogginlägg berätta hur hsp påverkar mig idag och även hur det påverkade mig när jag var yngre):
http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/
http://www.sensitiv-hsp.se/hsp-test/
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/hogkansliga-pejlar-in-vagor-i-luften_7074009.svd
http://www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html

 

Nu är det så att jag skapat en blogg igen, denna gången med ett syfte och ett kanske inte alltför originellt sådant: 
Avlasta min översvämmade HSP-hjärna och vräka ur mig moraliska och omoraliska tankar om allt vad livet ger mig just nu, om nyfunna och (för mig) ibland revolutionerande tankar/upptäkter om mig själv eller saker i min vardag som påverkar mig och även andra. En blogg som gör att jag (och säkerligen andra) slipper störa mig på att mina statusuppdateringar ibland råkar bli wall of texts när jag egentligen bara vill få sagt hur skönt det är att äntligen få ta helg. Något som jag tycker många fler borde göra ibland...
Har du tryckt på min blogglänk på facebook så har du gjort det frivilligt och vad jag skriver här är mina högst egna tankar. 
När vi fått hem valpen kommer jag skriva om hur det funkar för oss, hur träningen utvecklas etc etc vad jag nu tycker är värt att skriva upp och/eller dela med mig av om våran finska lapphundsvalp.
En blogg utan kategori. Eller en blogg med massa kategorier.

En sak kan jag säga: Det blir ingen enformig blogg om vilken färg gröten hade i morse (med alldeles för många särskrivningar), hur jobbigt det är att det regnar eller korta kryptiska känsloyttringar som inte ger ens den närmaste vän en aning om vad som pågår uppe i hjärnkontoret.

Jag bloggar för min egen skull, på mitt eget sätt, med mina egna tankar.