För drygt 2 år sedan misstänkte jag att jag hade gått in i en depression. 
Jag visste varken ut eller in, visste inte vem jag var, vad jag ville göra med mitt liv, om mina höga drömmar betydde guld eller vatten. Jag var ledsen, arg, irriterad om vartannat, vilket naturligtvis påverkade både mig och Jonas väldigt negativt. Kände jag inga negativa känslor var det tomt. Obehagligt tyst i huvudet. Självkänslan i botten, och inga framtidsvisioner överhuvudtaget. Jag visste ingenting.
Till slut pushade Jonas mig att söka hjälp hos en psykolog i Grästorp. 
Gick nog bara dit 2-3 gånger allt som allt. För när jag satt i väntrummet inför andra besöket hade jag helt random tagit ett lösnummer av Topphälsa, som jag hittat i en av tidningsställen. Bläddrade först förbi artikeln om HSP, men fick ändå för mig att läsa den. Någonting tilltalade mig, men jag kände mig inte helt hundra på om jag kände mig träffad eller om jag rent av VILLE känna mig träffad. 
Jag sökte om HSP på google när jag kom hem, gjorde webbtester och läste fakta om detta faktiskt väldigt vanliga karaktärsdraget.

Inför mitt tredje besök hos psykologen var jag så otroligt säker på min sak att jag gick in, sa till psykologen att jag hade hittat mitt problem, och att jag på sätt och vis hade funnit mig själv, genom en artikel i väntrummet. 
Det känns så slumpartat nu 2 år senare, som att ödet eller någon högre makt såg till att jag fann den artikeln.
För den hösten upplevde jag ett enormt genombrott inom personlig utveckling hos mig själv. 
Upptäkten gjorde att jag både älskar och hatar att jag är en HSP. En stark-skör person, sensitivt begåvad. 

Då jag läste att HSP kan vara ett ärftligt karaktärsdrag, och eftersom mamma och jag (nu när jag är i vuxen ålder) har så vansinnigt lätt att relatera till varandras känslor, temperament och tankar, bad jag mamma göra samma tester som jag. Mycket lite förvånande "diagnostiserade" vi även mamma som högkänslig. Och även mormor!
Starka gener i den här familjen!

Några månader efter mitt genombrott började Jonas fundera. Även han har väldigt skarpa karaktärsdrag, men av någon anledning såg vi inte det uppenbara direkt. Att han också är HSP. Inte av samma smärtsamma grad som vi i Skogsund/Mattsson-familjen, men definitivt tillräckligt för att kalla sig högkänslig.

Egentligen så är det föga fövånande att så många bara inom min familj är sensitivt begåvade. Enligt de flesta faktakällor jag läst, så är 20% av hela världens befolkning högkänsliga. Pretty amazing!

Några läsvärda länkar, om HSP i stora drag (tänker i ett senare blogginlägg berätta hur hsp påverkar mig idag och även hur det påverkade mig när jag var yngre):
http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/
http://www.sensitiv-hsp.se/hsp-test/
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/hogkansliga-pejlar-in-vagor-i-luften_7074009.svd
http://www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html

 

Nu är det så att jag skapat en blogg igen, denna gången med ett syfte och ett kanske inte alltför originellt sådant: 
Avlasta min översvämmade HSP-hjärna och vräka ur mig moraliska och omoraliska tankar om allt vad livet ger mig just nu, om nyfunna och (för mig) ibland revolutionerande tankar/upptäkter om mig själv eller saker i min vardag som påverkar mig och även andra. En blogg som gör att jag (och säkerligen andra) slipper störa mig på att mina statusuppdateringar ibland råkar bli wall of texts när jag egentligen bara vill få sagt hur skönt det är att äntligen få ta helg. Något som jag tycker många fler borde göra ibland...
Har du tryckt på min blogglänk på facebook så har du gjort det frivilligt och vad jag skriver här är mina högst egna tankar. 
När vi fått hem valpen kommer jag skriva om hur det funkar för oss, hur träningen utvecklas etc etc vad jag nu tycker är värt att skriva upp och/eller dela med mig av om våran finska lapphundsvalp.
En blogg utan kategori. Eller en blogg med massa kategorier.

En sak kan jag säga: Det blir ingen enformig blogg om vilken färg gröten hade i morse (med alldeles för många särskrivningar), hur jobbigt det är att det regnar eller korta kryptiska känsloyttringar som inte ger ens den närmaste vän en aning om vad som pågår uppe i hjärnkontoret.

Jag bloggar för min egen skull, på mitt eget sätt, med mina egna tankar.